Livet är trist

              Dyster är staden när regnet spolat bort det vita täcket. Molnen är tunga och grå, blåsten piskar vattnet mot ansiktet, genom jackor och byxor, skorna blir blöta och fötterna kalla. Stigar och gångar är gyttjiga och täckta  av översvämningar. Marken är brun och sank av blöta löv. Livet är svart och trist som en koltrast. Talgoxens kvitter tjuter så det gör ont i öronen. Barnen skriker och tvättmaskinen är trasig.

              Vad skall man här att göra, vad är det för mening med allt detta. Snart är det vår, men snart är det höst och vinter igen, och så håller det på i all evinnerlighet. Knopparna slår ut, vad hjälper det, snart är bladen vissna och faller av. Vitsipporna kommer och efter några veckor är de borta, varför skall de alls komma upp, så meningslöst.

              Efter regn kommer sol påstår somliga, så vadå, efter sol kommer regn och åter regn. Efter natt kommer dag och sedan blir natt igen, solen går upp och solen går ner, hur kul är det, ett evigt tjatigt upp och ner. Människan föds och människan dör, vad är det för mening med det, bara en massa besvär, för barnmorskan och för prästen och alla däremellan, för att inte tala om stackaren som skall leva den korta tiden.

              Våldtäkter, mord, rån, överfall, misshandel, svält, jordbävningar, vulkaner, laviner, eldsvådor, virusar, bakterier, hjärnblödningar, krockar, olyckor, rasism, fobier, krig och konflikter. Hur kan man stå ut med att leva i denna eländiga värld.

Sven Börtz 

<<                      ^^                   >>