En värld av poesi

              Vi lever i en värld av poesi. Allt omkring oss, från stjärnstoffet på kometen som passerar, till det dagliga livet på jorden, är poesi. Poesi är det dunkla, mångtydiga och i människolivet obegripliga. Poesi är det som försöker förklara och synliggöra det obegripliga i världen vi lever i.

              I vår del av världen där vi skilt oss från beroendet av religionen och i mycket gjort vetenskapen till en ersättning för den, vill vi gärna tro att vetenskapen till slut kommer att kunna förklara livets alla gåtor. Personligen är jag övertygad om att den inte kommer att kunna det, även om den kommer att kunna förklara fler och fler fenomen i vår värld.

              Hur kan vi finnas överhuvudtaget och varför är vi som vi är, tokiga, elaka, jävliga, fyllda av hat och kärlek i skiftande grad och perioder, räddar livet på varandra och slår ihjäl varandra. Ett många gånger vansinnig sätt att tillbringa några år på jordytan. Vem eller vad har skapat oss och varför är vi här och vad är det för mening med det.                      Alla religionerna insisterar mer eller mindre på att ha svaren. Hänvisar med stor visshet till en gud, dennes ord, söner och profeter. Men alla religioner är egentligen poesi på så sätt att de ger uttryck för någonting som stiftarna upplevt, liksom en författare kan uttrycka sin upplevelse av en kärlek. Religioner kan i många stycken vara vacker och himlastormande, hade man tagit den för vad det är, människors funderingar över livets obegripligheter, så hade allt varit frid och fröjd med dem. Men när man upphöjer sina ord till absolut sanning för stora massor av människor som törstar efter förklaringar till livets ogripbarhet, ja då har man missat poängen med vad religionen egentligen är, poesi. Poesin har inga slutgiltiga lösningar, poesi är en ständigt pågående skildring av livet. Livet är poesi.

Sven Börtz

          <<                      ^^                   >>