Stjärnan och barnet (En välkänd saga.)
Vi kämpade oss genom öknar och savanner, genom byar och städer, genom skogar och över stora sjöar. Hela tiden var vi vägledda av den strålande stjärnan. Att platsen över vilken stjärnan stod hette Betlehem visste vi inte förrän vi kom till stadsgränsen och en stor skylt sade oss detta.
Vi visste att en konung var född och vi letade i den lilla staden efter ett stort slott, men något sådant stod inte att finna. Vi trodde då att allt var en förvillelse och att vår strapatsfyllda resa varit förgäves.
Vi var trötta och våra kameler var fullständigt utmattade, så vi tog in på ett litet pensionat i utkanten av staden. Vi fick mat och våra kameler togs om hand. Efter måltiden ville vi se hur våra trogna kameler hade det och gick ut i stallet.
Där bland kameler och åsnor fanns en samling människor som stod runtomkring en man och en kvinna med ett nyfött barn i sitt knä. På barnet lyste en stråle från stjärnan som vi under så många dagar hade följt och som nu stod rakt ovanför stallet. Då förstod vi att detta lilla barn var den konung som vi hade kommit för att skänka vår hyllning.
Vi hämtade nu våra gåvor som vi hade haft med oss och gav dem till modern och fadern. Först ville de inte ta emot gåvorna, det var alldeles för mycket, de var så fattiga och vi var fina herrar. Då pekade vi upp på himlen och visade dem den stora stjärnan som stod rakt ovanför stallet. Ja, det var verkligen märkvärdigt tyckte de och till slut tog de emot våra gåvor. Vi fick veta att barnet skulle heta Jesus.
Dagen efter berättade pensionatsvärdinnan att familjen hade i all hast gett sig av tidigt på morgonen, ingen visste vart.
Vi och kamelerna vilade oss några dagar på pensionatet och begav oss sedan av på den långa resan hem. Vi undrade sedan under många år hur det hade gått för den lilla familjen. Det kom att dröja över 30 år innan vi fick höra talas om en märkvärdig man som hette Jesus. Vi förmodade att det var den Jesus som vi hade gett våra gåvor till i Betlehem.
Sven Börtz