Vad svider som längtan efter det oåtkomliga och vad när denna sveda som oåtkomligheten, gnistan att tända längtan, kärlekens bränsle.
Den älskade är oåtkomlig, och hur lätt är det inte att falla för frestelsen att säga, jag älskar dig, i en desperat önskan att överbrygga oåtkomlighetens avgrundsdjup, som en besvärjelse för att söka skingra de oåtkomlighetens slöjor som omger den älskade.
Har man väl börjat säga det är det lätt att man fortsätter att säga det, för att förringa och undertrycka insikten att man aldrig skulle ha sagt det mer än en gång, att det hade räckt och att det är farligt nära en gång för mycket.
Som om dessa tre ord skulle kunna bringa den älskade närmare dig själv än du själv är närma dig. Och hur närma kan man komma sig själv? Som om dessa tre ord skulle kunna öppna den älskade och lägga henne eller honom ofördold framför dig.
Kroppen må vara åtkomlig, men vad hjälper det?
Men kanske, om man skall se det krasst biologiskt, så var det antagligen så långt som skaparen ville ha oss. Bra, nu har ni fixat det. Nu får ni leka vidare bäst ni vill, kan och har lust. Oåtkomliga eller ej, det struntar jag i, jag drar mig tillbaka till naturens oåtkomlighet. Ni finner mig aldrig, men jag är där, oåtkomlig.
Sven Börtz