När dagens vindar sjunkit in i ångorna som stigit upp ur varma havet, blandat sig med nattens luft och solens ljusa strålar endast syns i halva månens sken, då blir vattnet en svart massa, oändligt djup med månskensglänsande yta, blir golvet i Sundets svarta rum, så litet när vinden inte är där.
Dunkande lampor rör sig ute i mörkret, över Själland ljusnar taket av städernas lyktor. Sval smeker natten huden lysande av månljus. Vattnets svarta massa häver sig långsamt och sjunker stilla tillbaka. Sakta sänks kroppen ner genom den svarta ytan.
Lem för lem, sakta bli omsluten av det svarta vattnet, sjunka ner under ytan, känna vattnets tryck mot kroppen och se in i det svarta djupet, stiga upp och åter sjunka ner, simma in i det svarta, vara omsluten och komma upp igen.
Sven Börtz