Jag vet den varmaste platsen i Helsingborg i februari. Det är inte inne i något pannrum eller djupt i ett sköte, nej utomhus är det, mitt i vintern. Där, på den platsen, lyser solens vita strålar skarpare än tusen diamanter och de trycker sin värme genom min svarta yllerock, borrar sig genom min hud, in under bröstbenet, rakt in till min kalla ryggrad som sprider värmen ut i stela ben.
Så varmt är det på denna plats som jag känner till, att kylan där tar en annan väg och all is gråter av tö. När jag står där ensam, med huvudet högt mot ljuset, rusar den vitglödande solen in genom mina slutna ögonlock, gnistrar och sprakar bakom min solheta panna. öppnar jag sedan ögonen ligger allt kristallklart framfört min blick, solen glittrar i det svartblå vattnet och en ensam anka kisar mot solens reflexer.
Sven Börtz