Skärvan, detta stycke någonting som varit. En del av en tallrik som sköljts upp på en strand och blivit alla tallrikar. Stött av stenar, slipad av sand och tunga vågor. Mjuk och skön att hålla i handen, så vacker med sin hårstunna krackelering.
En ynklig skärva till ingenting är den någonting och allt.
En skärva av hopp, kärlek som flytt, krossade drömmar, fragment av liv. Den är vad som återstår när allting förgått. Den är alla minnen av någonting som varit. Jag kan hålla den hårt och gömma den i min hand, smeka den med mina fingrar. Förvandla och förväxla, drömma och se, blöta den med tårar, kasta den förstrött tillbaka bland vågorna, försvinna bland sand och tång. Vad är väl en skärva annat än ingenting, en sol, en måne, en planet, en rest av en gammal tallrik.
Sven Börtz