Att Helsingborg är världens medelpunkt vet jag sedan gammalt, men för att hålla detta faktum levande är det lämpligt att då och då besöka det höga tornet i detta centrums mitt, Kärnan.
Efter att i spiraltrappan ha trängts med danskar, japaner och smålänningar, troligen ute i samma ärende, kom vi till slut upp på tornets utsiktstak. Där kunde jag konstatera att staden hade bibehållit den centrala plats i världen som den alltid haft. Den hade dock vuxit, det hade blivit fler hus.
Men förbluffad blev jag verkligen av att se att Söderåsen hade ryckt ett långt stycke närmare Helsingborg. Detta visade sig dock vid närmare granskning med kikare, vara en min närsynta missbedömning. åsen jag såg var Filbornaåsen. Det är den ås som de senaste decennierna byggts av de strävsamma helsingborgarna, enligt myrornas metod.
Man kan svårligen undvika att göra sig föreställningar om hur detta väldiga avfallsberg till slut skall komma att se ut. All världens höga berg svindlar förbi. Att stadens orenhet ,med något undantag, fortsätter att samlas kan man lätt iaktta uppifrån den gamla utsiktsplatsen. En vacker vårdag som denna ser staden pedantiskt välstädad ut och ljuvligt inbäddad i frodigt grönskande trädkronor som verkar så härligt mjuka att jag vill kasta mig ner i dem.
Av mitt sällskap räddad ur denna svindel, måste vi till slut traska trapporna ner till den jordiska tillvaron. När vi kommit hem och jag skulle slänga ut soporna, insåg jag till fullo betydelsen av denna simpla handling.
Sven Börtz