Denna outsägbara längtan att få livet att stanna, liksom vinden gör ibland. Att finna det omöjliga ögonblicket då ingenting finns och allting är här och nu, i ett oändligt ögonblick att uppleva.
När allting är avskalat och ingenting längre behöver definieras och ingenting finns kvar att identifiera. Detta någonting som inte finns, men som ständigt är närvarande.
Ibland går jag ut i natten för att söka det och låta det komma till mig. Det finns, det är jag säker på, där ute i den stilla fuktiga sommarnatten. När träden sover inbäddade i de svarta lövkronorna som avtecknar sig mot himlen.
Stillheten, när ingenting rör sig mer än havsytans svaga hävningar, och kan få mig att tro att tiden är lika stilla som natten.
Naken, med nattens svala fukt mot min hud, stiger jag ner i vattnet, att sakta sänka mig i havets vida sköte, ner under den glänsande ytan och där se in i vattnets totala mörker, ett mörker mörkare än när jag blundar, och allting därunder är stilla.
Till slut, eftersom jag inte är någon fisk, måste jag andas, bryta vattenytan och plaskande ta mig upp och gå hem utan att ha uppnått mer än ännu ett svalkande bad.
I natten däruppe bland de svarta träden finns allting kvar lika ouppnåeligt som alltid.
Så blir jag åter tvungen att dra mig tillbaka och falla in i den ständiga rörelsen. åter bli, har jag någonsin varit något annat, den lilla delen i det hela, vars enda uppgift tycks vara att röra sig.
Sven Börtz