Kanske inte många visste det, men i fredags, den 28 april, var det "Släpp fötterna fria dagen". Det finns ju en särskild dag för det mesta nuförtiden, så det är inte så lätt att hålla reda på dem alla.

På denna fötternas befrielsedag får man naturligtvis göra hur man vill, huvudsaken man befriar fötterna från deras fängelse under vinterhalvåret. Men lämpligen går man utomhus, tar av sig skor och strumpor, går på en gräsmatta, låter foten känna den fuktiga marken och gräset som sticker upp mellan tårna. Man får den kontakt med våren som man längtat efter hela vintern, hela våren sprider sig från fötterna upp genom kroppen och fyller sinnet med den härliga känslan att åter har överlevt en vinter.

Eller går man ner till stranden, rullar upp byxorna och går på sanden ut i vattnet och låter det skölja över fötterna. Visst är det kallt och man skuttar upp ett stycke. Men fötterna vänjer sig snabbt och börjar känna igen vad de lämnade när sommaren tog slut. Snart trivs de i vattnet och den blöta sanden. Tårna viftar lyckliga, fötterna vrider sig ner, tvättar sig rena och allt skräp mellan tårna och vinterns gamla hudavlagringar gnuggas bort av sand och vatten. Efter en kort promenad längs vattnet är fötterna snart rena och fina som en babyfot.

Att släppa ut fötterna ur skorna en vårdag är som att släppa ut fågeln som varit instängd i sin bur. Man kan höra hur fötterna kvittrar glatt med tårna och flyger fram över sand och gräs efter att ha varit instängda i de trånga skorna hela vintern.

Tyvärr är man i vår överciviliserade värld mer eller mindre tvingad att ha skor på sig, dra på stumporna och snöra fast foten i sitt fängelse. Sandalen är dock en bra räddning, det är nästan som att gå barfota. Det finns dock en och annan människa som går barfota hela sommarhalvåret, men de är sällsynta och betraktas oftast som tokiga på ett eller annat sätt. På det glada och befriade 70-talet var det mindre ovanligt.

Sven Börtz