Det är ett helvete att jobba här i svavelsyrafabriken. Det fräter och svider över hela kroppen. Jag har svavelsyra i ögon och öron och det lilla hår jag har kvar är torrt och strävt av den frätande syran. Tänderna är bruna stumpar sönderfrätta av denna syra som tränger in och igenom allt.
Trots att jag är klädd i alla tänkbara skyddskläder tränger syran ner längs halsen och ryggen och ner längs benen. Stövlarna som jag klafsar omkring med i frätande gyttja tycks inte skydda fötterna. De svarta resterna av mina tår värker och svider för varje steg jag tar.
När efter arbetsdagens slut jag kommer hem, faller kläderna av mig i trasor. Min såriga och knottriga hud svider i den varma duschen. Förr brukade min fru smörja in mig med en kraftigt basisk salva, men nu står hon inte ut med att känna min knottriga hud och se min förkrympta bruna penis. Det enda som numera kan skänka lindring är ett starkt ammoniakbad och några glas äpplevinäger.
Så går dagarna här i mitt liv i fabriken, och om ingenting oförutsett inträffar, som att solen skulle gå upp i väster, kommer jag att helt ha försvunnit om ett par år. Det finns ett skyddsombud, men han är lika illa däran som jag. Vi skriver rapporter, men de blir uppfrätta innan de hunnit fram till vår fackförening. Journalister som varit här och intervjuat oss har på något oförklarligt sätt försvunnit på vägen ut ur fabriken. Ligger jag här i ammoniakbadet och hoppas att detta brev når ut till någon som kan hjälpa oss.
Sven Börtz