Döden väntar.

              Döden närmar sig, en dag i taget, och en dag kommer den fram och klappar mig på axeln, nu är det din tur, nu har du levt färdigt ditt liv, hoppas du haft det trevligt och skött det du varit här för.

              Det där sista kunde du hoppat över, jag har ingen aning om varför jag varit här. Desto mer åren gått desto mindre vet jag om det. Dessutom är det tur jag inte vetat något om det. Hade jag vetat så hade jag med stor sannolikhet varit missnöjd. Så låt mig leva resten av livet i ovisshet.

              Dessutom vet jag inte vem jag är och då kan jag, vem det nu är eller inte är, veta vem som dör. Antagligen finns det ett, nu dör jag jag, som sköter mig när det blir aktuellt. Mitt jag är något som jag har till låns under livet, en hel bunt olika jag som sköter allt som sysselsätter mig. En del tror att det finns ett överjag som står över alla andra, en överste befälhavare på skutan. Det hade kanske varit bra om det vore så, vad vet jag, jag tror inte det finns något sådant överjag.

              Vetenskapen har ännu inte funnit någon fysisk enhet inne i skallen som man skulle kunna kalla för medvetandet. Det som vi kallar jag är vårt medvetande om världen och är något som på något outgrundligt sätt uppstår med hjälp av våra hjärnor, ett flexibelt och eteriskt gränssnitt mellan någonting och ingenting.

              Så vem det är som dör det vet jag inte. Ganska skönt att inte veta.

Sven Börtz