Ett minne.

              Hon står långt bortom tiden, jag ser henne genom nätter och dagar, hon står vid busshållplatsen med sin dotter, hon väntar och det är ljust, det är strålande ljust och hon står stilla, en tid bodde hon i Bandhagen och vi skrev brev till varandra, gatan lyser omkring henne, hon rör sig inte, träden på Drottninggatan lyser, jag ser henne uppifrån, hon ser inte mig, vi gick tidigt på morgonen genom skogen från stugan på Hallandsåsen, det var kallt, vi rev oss på de rimfrostiga hallonsnåren, solen hade nyss nått över trädtopparna, vi gick ner till stora vägen, vi kom ner till Stidsvig, jag tror vi åkte tåg till Åstorp, vi satt på stationen där, vi väntade, det gick flera år och jag vet inte vad hon gjorde, sedan stod hon med sin dotter på Drottninggatan, vi pratade, jag kände henne inte, min faster tyckte om henne, nu står jag i livet och ser henne genom en tunnel, hon står kvar och det lyser omkring henne över hela gatan, i evighet, åtminstone så länge jag lever, skall hon stå där och vänta på bussen till Västra Berga där hon bodde ensam med sin dotter.

Sven Börtz 

                        <<                      ^^                   >>