Kyssen.
När jag går längs stranden och låter den friska luften strömma in och ut ur mina lungor i takt med de stilla svepande vågorna, blir jag maneten gungande i havet, pulserande.
När jag för ner mina händer i vattnet och känner vattnets strömmar i mina fingrar, tänker jag hur mina händers strömmar fortplantas till hennes händer om hon i detta nu håller dem i samma hav.
Jag tänker att denna luft jag andas är en del av samma luft som hon andas, var än hon är. Lätt kan jag föreställa mig hur hennes in - och utandningar omväxlande höjer och sänker trycket i biosfärens luftmassor och hur dessa tryckskiftningar sammanfaller med mina lungors rytmiska rörelser. Så andas hon och jag, in och ut, borta från varandra, förenade i luftmassorna som forsar genom våra lungor.
En tid, någon gång, var vi mycket nära tillsammans när vi andades. Vi höll våra munnar tätt samman och när hon andades ut andades jag in, när jag andades ut andades hon in. Så var vi ett enda andande väsen, förenade med våra läppar och med den heta andningsluften som strömmade ut och in i våra lungor. Då andningsluften blev allt mer syrefattig var vi nära att svimma, men snart kom vi underfund med att vi kunde få in frisk luft genom näsorna utan att behöva skilja våra läppar.
Under en outsägligt lång tidsrymd pulserade den glödande luften mellan oss. För att överleva åt vi bär som vi stoppade in i våra mungipor. Inne i våra munnar lekte vi med bären, förde dem fram och tillbaka med tungorna, drack begärligt dess saft blandad med saliven som avsöndrades från våra berusade slemhinnor.
Inne i våra munnar lekte tungorna. Tungspetsarna möttes och gneds mot varandra, gled längs tänder och gom, ömsom trevande stilla njutande, ömsom vällustigt hetsande. Vi var berusade av ilningarna som for genom våra kroppar. Efter en tid var min tunga lika hemmastadd i hennes mun som hennes tunga var i min.
Vi stod intill varandra och lät våra varelser strömma igenom varandras lemmar liksom andningsluften strömmade genom våra munnar. Vi stod där och lät oss blandas liksom man blandar vatten från en källa med vatten från en annan källa.
Om jag är osäker på vad som verkligen hände och inte har någon uppfattning om hur lång tid som förflöt, så är det för att mitt minne är en del av hennes och hennes minne är en del av mitt. Om jag fick se henne igen, hålla hennes hand och känna henne strömma genom min arm och ut i min kropp, så skulle våra minnen tillsammans minnas vad som hände.
Som ur outsinliga källor drack vi dag efter dag ur våra munnar. Törstiga drack vi allt våra flödande slemhinnor utsöndrade, hungriga slukade vi våra tungor, glupska nafsade och bet vi varandras läppar. När vi somnade trötta var våra tänder röda av blod från bitna läppar. När vi vaknade var de läkta och jag fortsatte att dricka ur henne och hon drack ur mig utan att vi någonsin tycktes släcka vår törst.
Jag vet inte var vi var. Jag minns glittrande ljus av vatten, flimrande ljus genom lövverk och regn som sipprade över våra ansikten. Kanske satt vi på en bänk vid havet, kanske gick vi genom en skog. Något annat rum än det vi själva skapade av vår ilande närhet till varandra fanns inte. Vårt rum var denna ilande rymd och vi lät den föra oss vart än den förde oss.
Efter en tid märkte jag att hennes lek med sin tunga i min mun hade stegrats till en intensiv kamp. Hennes bett och sugande gav mig nu ilningar av smärta. Allt djupare stack hon sin tunga ner i min hals och höll den kvar där tills vår gemensamma andningsrytm stördes och jag var tvingad att gripa tag i hennes axlar och skjuta henne ifrån mig. Jag såg in i henne och hennes blick strömmade så intensivt smärtsamt genom mig att jag för ett ögonblick förlorade medvetandet.
När våra läppar åter möttes visste vi att vi kommit så djupt in i varandra att våra liv stod på spel. Denna upptäckt stegrade än mer mitt begär samtidigt som jag fylldes av en oro att allt var förlorat. En överdriven ansträngning smög sig in mellan våra läppar. Våra nyss så lätta berusande ilningar stockade sig nu mot spända muskler. Jag tog tag om hennes och tryckte henne allt hårdare mot mig. Jag ville att vi skulle förvandlas till sten och alltid vara där vi nu stod. Jag ville att hon skulle döda mig. Jag ville inte sluta kyssa henne och jag visste inte längre om jag skulle kunna leva mer.
På avstånd såg jag hur vi i kyssen kämpade för våra liv. Jag visste inte längre om vi kämpade för att slita oss loss från varandra eller om vi i den outhärdlighet som nu alltmer bemäktigade oss sökte döda varandra. Motvilligt distanserade vi oss från våra uttömda kroppar och föll utmattade till marken.
När jag i gryningen vaknade var hon inte längre där. Jag gick längs stranden och föreställde mig att hon försvunnit ut över de guldglittrande vågorna i en tunnel av solens ljus. jag var säker på att hon i denna stund satt vid ett hav och kände mina händer i sina när jag nu sköljde mitt ansikte och kände vattnets sälta mot mina såriga läppar.