På promenad genom Pålsjöskog kan jag ibland gripas av irritation över alla dessa lugna träd som bara står där stilla. Sina rötter har de djupt nere i marken och deras grenar rör sig sakta i vinden. Hur jag då förbannar min rörlighet, mina ben som ständigt för mig hit och dit, mina ögon som skall se på allt, mina öron som allt vill höra och dessa förvirrade tankar som flyger omkring. Så kan jag önska jag vore ett träd som stilla växer i Pålsjöskog, med fåglar på mina grenar och en skogsmus som kilar in mellan mina tår.

        Kommer jag sedan ner till stranden, ser solljusets silverglitter leka på Sundet, då önskar jag att jag vore glittret. När jag där hör vågorna som kluckar mot stenarna kan jag önska jag vore vattnet. Ser jag den svävande måsen som skriar i skyn önskar jag att jag vore en mås.

        Kan jag då kanske undra om måsen skulle vilja vara jag. Men, tänker jag, vad är det för skillnad mellan mig och allt detta jag önskar jag vore?

<<                      ^^                   >>