Det där första skäret ut över den glänsande isen fortplantar sig som en ilning, genom tårna, upp genom foten till de lätt böjda knäna, rakt genom underlivet, blandar sig i maggropen tillsammans med ögonens berusning av farten när den vitgrå isytan jämnar ut sig till ett avståndslöst flimrande som hastigt rusar in under kroppen.

        Bara fartvindens kyla och tryck mot huden, musklernas och ledernas dragningar och sträckningar hindrar övertygelsen att man lämnat jordytan. Plötsligt kan en hastigt roterande isprinsessa virvla förbi och förvandla skridskoåkarens sköna glidningar till simpel förflyttning medelst stålskena på konstfruset vatten. Men bara för ett ögonblick, strax trycker beslutsamma skridskoskär isglidaren igenom den gamla tyngdlagsfysiken och in bland den nya fysikens hisnande partiklar.

        När han en stund senare, flåsande av andning hänger upp kroppen på armbågarna mot rinkens gula karm och låter ögonen stirra ner på isytan, finns avtrycken där, just lika strecken av elementarpartiklar som fotograferats.

        När februari står och stampar kall och vinande öppnar sig Ishallen i Fredriksdalsskogen varm och stilla, full av kontrollerade ismassor och kryllande lågstadiebarn. Många mornar ligger isen ensam mellan de vita plankens reklamklotter och de vitstrålande elektriska solarna över rinken.

        Ibland dröjer sig IFK:s isprinsessor kvar efter den tidiga träningstimman, för att de tycker det är så härligt att flyga glidande över isen och kasta sig snurrande upp i luften. Deras armar sträcker sig ut, benen böjs och sträcks, bröstkorgen häver sig och deras skridskor glittrar hastigt förbi ovanför isen.

<<                      ^^                   >>