Det är just så det är. Någonting, en plötslig färgyta i ögonvrån skymtar till, är plötsligt där ingenting var. Dyker upp ur en omedveten tomhet, någonting. Vad är det?

        Allting rusar genom hjärnan och man kan ingenting göra. Det har hänt, man kan ingenting göra. Det är där och distansen är ingen men oändlig.

        Efteråt finns ingenting, ingenting har hänt. Någonting har hänt, men man minns ingenting. Vad var det som hände? Så här är det, men vad ska jag göra? Jag drömmer om en dag då det går sakta. Stilla, alldeles stilla, så jag hinner med och får veta vad som händer.

<<                      ^^                   >>