Min hud andas, den är tunn och porös, porerna öppnar och stänger i en stilla rytm. Min hud är tunn, men jag vet inte var den börjar och var den slutar. Min hud är luften som passerar genom porerna.

            Mina ögon är vågorna på havet. De är sandens ockra som virvlar upp från botten och blandar sig med det ljusgröna solljuset i vågornas skummande ytor. Så långt mina ögon kan se är jag. Så är mina tankar större än jag då de tänker långt bortom vad mina ögon kan se och mina steg kan vandra.

            Ibland när jag är alltför inne i min hjärna och tittar ut genom ögonen känner jag mig som en ekorre instängd i sitt bo. Jag går omkring med min kropp som en eremitkräfta i ett skal. Därunder mig kommer en fot fram och ställer sig på marken, strax försvinner den och en annan fot kommer fram där under bålen. Kroppen rör sig framåt och fascinerad kan jag följa fötternas rytmiska rörelser. Har jag tur kan rytmen befria mig från mitt skal så att jag glider ut i hela min kropp och vidare ut i omgivningarna.

            Marken jag går över flimrar och luften jag andas vibrerar. Träden runtomkring mig pulserar, står där stilla och suger upp vatten ur jorden. Mina ögon följer med grenarna upp i skyn, mina fötter känner rötterna och jag andas samma luft som trädens blad. Var slutar jag och var börjar trädet.

<<                      ^^                   >>