Natten gömmer sig i min källare och längst in i grottorna. Där lurar den under den ljusa soldagen. När solen försvunnit bortom horisonten kryper natten fram. Först sänder den ut sina skumma skuggor som smyger omkring i skymningen. Men snart uppslukas alla skuggor av mörkret när universums svarta härskare träder ut på scenen, och halva vår värld blir svart mörker.

            Men vad nu! Plötsligt kommer skuggorna tillbaka, skarpa och tydliga. Vad har hänt? Ve denna irriterande måne, solens spanare och nattliga ficklampa, förrädaren som lyser i natten med sin iskalla solreflex, jordens drabant och solens förtrogne.

            Natten hatar månen, solen och alla stjärnorna. Natten längtar efter den tid som skall komma då ingenting finns, då alla stjärnor, planeter och kometer har försvunnit ner i evighetens svarta hål, för att aldrig mer komma tillbaka.

            På natten kommer alla jävlar och drakar ut ur grottor och källare för att jaga och hugga alla som längtar efter ljuset. Natten är ett hungrigt djur som tillhör den berusade tanken och den vansinniga extasen. På natten lossnar sinnet från kroppen och kroppen lossnar från sinnet.

            Natten är stor. Natten är stilla och obegriplig. När alla gudar är döda och alla universums stjärnor har slocknat då kommer natten att ensam råda.