De genomskuggade och uppdruckna kamelerna stod och skvalpade med pucklarna medan de käkade dadlar direkt från oasens palmer. De var ivriga att ge sig ut på karavan i den stora öknen. Nu väntade de på karavanledaren, en tuareg som utvandrade till Eslöv på sjuttiotalet, men som nu återvänt till sina fäders karavanleder.

            Visserligen hade han besvär med lederna sedan han i många år arbetat som golvläggare i Malmö. Men han var säker på att hans nedärvda tuareggener skulle leda honom rätt genom öknen, som generationerna före honom hade gjort. Besvären med lederna kunde inte hindra honom i detta hans förfäders värv.

            I gryningen startade karavanen. Kamelerna gungade ut ur oasen med sin ledare uppe på ledarkamelens välfyllda pucklar. Det var en underbar morgon i öknen. Det hade för en gångs skull regnat under natten och nu upplevde man det säregna fenomenet att öknen blommade. Kamelerna blev så glada att de skuttade, vilket är ovanligt att kameler gör.

            Så traskade de tusen och en kamelerna med sin ledare genom öknen. De skulle transportera ett stort parti dadlar - som var inköpta av ICA affären i Eslöv för julhandeln - till en hamn vid Medelhavet. Det var en svår färd genom sandstormar och fruktansvärd hetta. Efter 40 dagar var man framme och alla kamelerna fick vara lediga för att bada i havet och ligga och slöa på stranden. Ledaren delade ut dadlar och tackade dem alla.

            För hemfärden hade man en last mazariner från konditoriet i Eslöv för konditoriet i oasen. Vandringen hem blev väl så strapatsrik och till den ber jag att få återkomma.