Där stod hon, mitt i världen, och visste varken ut eller in. Det rörde mig att se henne. Hon gjorde vad hon gjorde för hon trodde att det var det bästa, men kanske framförallt för att hon inte visste något annat sätt, och kunde inte göra på något annat sätt.

            Det var en skön känsla att nu se henne. Kanske var denna min upptäckt det som är att se en människa som hon verkligen är, så långt nu det är möjligt. Plötsligt hade jag förstått att vad som hindrade mig från att se henne var all den bråte av fördomar och antipatier som fanns inom mig, inte hos henne.

            Jag kunde ofta bli arg och irriterad för att jag tyckte hon bar sig dumt åt, ja gud vet alla fel det kunde vara på henne. Nu insåg jag att all den irritation och missbelåtenhet jag kände över henne var min egen, den fanns hos mig - vem var irriterad? vem var missbelåten? - den berodde på min oförmåga att se henne som fanns där på andra sidan min hindrande och förblindande irritation.

            Så många gånger jag projicerat på andra människor mina irritationer och aggressioner, och tillskrivit andra människor de tillkortakommanden som egentligen är mina egna.

            Simpla själklarhet, tycker kanske någon, och visst är det det, men ack så svårt i verkligheten. För hur svårt är det inte att i "stridens hetta" reda ut vad som är av mig och vad som är den andras inbilskhet...

            Tillbaka till noll koll, men man kan åtminstone försöka.

<<                      ^^                   >>