Jag står i ett hus. Huset har många stora öppningar. Det finns inga glas i dessa öppningar. Regnet kommer in med vinden och golvet blir blött någon meter in under taket. Vinden sveper över plankgolvet och sopar in och sopar ut de gulbrunröda löven från träden runtomkring huset. Regnet faller på trädens glänsande blad, alla ännu inte gula. Vattnet tynger dem och ett efter ett singlar de till marken.

            Jag står där och stirrar på löven som faller. Fall löv fall, tänker jag. Vad skall jag mer tänka? Jag kan inte göra något åt detta bladens slut, det bara är på detta vis. Inte heller vill jag göra något åt det. Gravitationen, tyngdlagen, årstidernas växlingar, livet på Jorden.

            Jag fortsätter att titta på löven som faller. En man kommer förbi med sin hund. De tittar också på löven. Hunden sticker ner nosen i dem, skönt med kallt regn på nosen.

            En blåmes smuttar en stund av regnvattnet på ett fortfarande grönt blad innan den flyger iväg för att finna något ätbart.

            En kommunens papperskorgstömmare iklädd regnställ kör förbi på sin flakmoped fylld med ljusblå plastsäckar.

            På en sommarserverings svarta regnblöta bord lyser gula och röda löv som målade prickar. Serveringspersonalen har gått hem.

            Jag ser på löven som sakta singlar ner på marken, ner till alla de löv som redan finns där och blir en del av den rödlysande mattan under träden.

            Det regnar och löven faller.