Galen bland brandgula tomater cyklade hon vidare genom de vitskimrande moln som täckte hans tinningar och de allt överskuggande böcker som hon hade spänt fast på den skramlande pakethållaren. Det var hög tid att gå till cykelaffären och fixa den.

            Hon hoppades att få syn på honom längre ut i hopen av gnistrande stjärnor och guldgula kameler som gungade fram över hennes brännheta öken. Hon hoppades verkligen att han skulle stanna i hennes svala oas och bada i hennes vatten.

            Ingenting visste hon där hon satt och väntade på honom. Hur lång tid skulle han ta på sig denna gång?

Slutligen dök han ner från skyn och sträckte sig efter henne med sina tunna vingar av skimrande hud. Men vad skulle kunna hända? Ingenting visste hon när hon lät honom sluta henne i sina vingar.

            Det var brinnande rymdskepp, det var strålande stjärnor och lysande stjärnfall och allt var hennes och allt var hans. Tillsammans skulle de flyga över världen om dock de endast hade en cykel. Hon älskade att sitta på ramen när han cyklade med henne. Han kunde kyssa henne i nacken och om hon vred sig om kunde de kyssas på munnen. Det var en härlig tid på den ödsliga tundran, med dess knaggliga och tjälskadade vägar.

            Det var den underbara tid då påfåglarna sjöng. Ljuvliga lågor slog ut mellan hennes svala läppar. Sedan försvann hon drömmande in i de vita molnen som stilla passerade.