Tiden flöt bort i ett orange mönster inbäddat i hennes ögonlocks flimrande solljus där hon stod blundande och njöt av en stunds evighet.

            Hade hon öppnat ögonen, tittat upp och vänt sig bort från solen denna dag så hade hon funnit att månen syntes vit och solbelyst på himlavalvet och att en stor fågel var på väg mot månen.

            Den stora fågeln steg i skyn, men blev allt större desto högre upp den kom, för att till slut förmörka solen och bringa natt över jorden. Det var först då hon öppnade ögonen och såg att allt var mörker. Hon frågade folk vad som hade hänt och de berättade om fågeln som hade vuxit på sin väg till månen. Där sitter den nu med sina vingar utbredda så att solens strålar inte kan nå oss.

            Då begav flickan sig ut på vandring för att finna något sätt att få bort fågeln från månen. Hon kom efter en tid till ett högt berg, vilket hon besteg. Uppe på toppen ropade hon högt till fågeln där uppe på månen. Men den kunde inte höra henne.

            I dunklet på berget mötte hon en gammal grek. Han ville hjälpa henne, och han byggde ett par vingar så att hon kunde flyga till månen. Där uppe talade hon med fågeln och förklarade att hans utbredda vingar förmörkade solens sken på Jorden.

            Fågeln, som inte förstått vad den ställt till med, fällde genast samman sina vingar och ljuset flödade åter över Jorden.

            Och om inte flickan och fågeln på något sätt lyckades ta sig tillbaka till Jorden så är de kvar där än i denna dag.