Desto längre livet lider, och jag med det, blir jag övertygad om att jag föddes i en säck ur vilken jag aldrig lyckats ta mig ur. Jag är numera övertygad om det inte går att komma ur den. Den kommer snart att knytas ihop och sedan är det slut, livet i säcken.

            När jag var liten märkte jag den inte. Det är faktiskt inte förrän de senare åren som jag har kommit underfund med detta. Somliga tar lång tid på sig att förstå de mest enkla sammanhang.

            När jag var riktigt liten var det inget problem, jag kunde ju inte krypa så långt och jag hade ingen önskan att lämna barndomen. Men efterhand vidgades min värld såväl mentalt som fysiskt. Jag var övertygad om att jag var ett geni som skulle bli något stort, berömd författare, konstnär, filmregissör, pilot, boxare. Ingenting var omöjligt, allt kunde uppnås.

            Fysiskt var jag odödlig som en seriefigur. Jag kunde likt en befriad fågel flyga upp i skyn högt över Sundets horisont. Ingenting kunde drabba mig av olyckor och sjukdomar. Trötthet var ett föga känt begrepp.

            Mitt förstånd var obegränsat, visste allt om livet, kärleken och politiken; allting från den odödliga själen till underlivet. Jag visste hur man skulle leva lyckligt, riktigt, sunt och hälsosamt.

            Och någonstans i denna duktiga förträfflighet fanns en visshet, vag visserligen, men dock, om att det fanns ett upphöjt mål som skulle komma till mig, eller om det var jag som skulle komma till det, det var oklart. Dunkelt kunde jag ana att det inte fanns något sådant mål, men det ville jag inte tänka på.

            Kanske jag redan då anade den grova bruna väven som omgav mig, en svartbrun väv som spunnen av jord. Den är inte direkt obehaglig men tycks alltid vara närvarande när man en gång upptäckt den. Ibland kan jag komma den så närma att jag känner dess lätt fuktiga och unkna doft, likt lukten av en jutesäck som länge legat på ett jordgolv.

<<                           ^^                      >>