När jag en dag på en gata i stan plötsligt råkar få syn på min dotter där hon ensam raskt går gatan fram grips jag av motstridiga känslor av glädje och vemod. Hur glad blir jag inte att se henne på distans och få tillfälle att betrakta henne när hon glad och leende får syn på mig och kommer emot mig. Hemma är vi så nära att vi ofta inte ser varandra. Men samtidigt grips jag av ett stort vemod i att betrakta en älskad varelse som nu har börjat sitt eget liv och framför sig har sin egen levnadsbana fylld av glädje och sorger, lycka och olycka. Kanske är det denna varje människas ensamhet som jag ser också i henne där hon går på gatan. Hennes livs ensamhet är hennes egen, liksom min är min och jag kan inte göra något annat än att med vemod betrakta den. Så är hon min dotter, så nära, men ändå lika ouppnåelig som alla andra människor är för mig och jag för dem.

<<                           ^^                      >>