I november

            I november när regnet silar ner och trummar sitt requiem mot fönsterbläcket, då kan man dö. Inget vidare att dö i april eller maj när allting vaknar till liv och livet känns lika nytt och friskt som morgonluften.

            I november dör naturen, åtminstone lägger den sig att vila så djupt att man kan tro den är död. Men till skillnad från hur jag kommer att göra när jag dör, så kommer den att återuppstå. Somliga tror att man återuppstår, men jag har aldrig träffat någon som dött, vare sig i november eller i april, som kommit tillbaka.

            Det är skönt, men kan samtidigt vara mycket svårt att stå ut med, att livet fortsätter efter någons död. Som om ingenting hade hänt eller människan ifråga aldrig funnits.

            Detta att acceptera att livet fortsätter som vanligt trots att en nära person försvunnit från jordens yta och gått in i det eviga mörkret, är en svår del av sorgen. Skillnaden mellan att man själv lever och att den andra är död är så oerhörd, och lika ofattbart stor som livet och döden är.

<<                           ^^                      >>