Denna märkliga lilla värld, i vilket hjärtat slår sina snabba slag, inte större än jag ser, bort mot horisonten, till närmsta hus, ner till marken under mina skor, till den vittöckniga atmosfären där ovanför hjässan. Vandrar jag här som en fånge på en båt, på den eviga nattens ocean i decembers gråa dis.

            När jag som liten unge vaknade upp i solens ljus på jorden var det en chock när jag förstod att här skulle jag få stanna så länge mitt jordiska hjärta slog, efter att som ett dammkorn ha svävat omkring i den eviga rymden. Att ständigt slitas mellan jordelivets dagar fyllda av närsynta bestyr och det dunkla minnet av den fria evigheten där ute.

            Är det konstigt att barnet skriker och gråter och sätter sig på tvären inför alla jordiska vanor och bruk det påtvingas. Hur många år tar det inte för det lilla barnet att acceptera att det hamnat i denna avkrok av universum.

            Barnen är sprungna ur rymden som finns där bortom molnen, där ute i den evighet som vi döljer när vi vrider om persiennerna. De kommer in som frön av evigheten och hamnar i någons för tillfället öppna livmoder, där det gror, växer och kryper ut i form av en människa. Men därinne i det nya huvudets innersta ligger det lilla fröet och väntar på att jordelivet skall ta slut så att det åter kan försvinna ut bland evighetens galaxer.

            Barnet är en invandrare från evigheten. Varsamt måste man hjälpa det att vänja sig vid jordelivet. Det är en svår tid. Många vänjer sig aldrig.

<<                           ^^                      >>