Det gungar

          Jorden gungar i en stråle av sol.

          Gungar upp i himlen, gungar in i solen, gungar ner i öresund, gungar ner i sanden. Gungar upp och gungar ner, gungar upp och gungar ner, gungar jag. Högre och högre, framåt och bakåt, gungan svingar mig uppåt och neråt och bakåt och neråt och uppåt. Nu, nu, nu släpper jag kedjorna och glider av gungan och min kropp slungas av gungan upp i himlen högt över Danmark och faller tung ner i sanden på stranden.

          Jag hade hoppats att jag kunde flyga av gungans fart till Hilleröd, åtminstone till Marienlyst på andra sidan. Men jag kom inte längre än några meter. Detta trots att jag övat hela långa livet.

          Men gungorna idag är svårare att hoppa ut från. Man sitter på ett bildäck och man måste manövrera sig så att man sitter längst ut på däcket för att lätt kunna lossna i rätt ögonblick. Det krävs god timing och god insikt i kroppars fria flykt genom rummet.

          Förr satt man på en sliten och hal bräda, från vilken det var lättare att lossna från. Antagligen övergick man av säkerhetsskäl till bildäck. Det är inte kul att få ett bildäck i skallen, men en bräda är hårdare.

          För att uppnå maximal svindel vid gungandet kan man blunda och böja huvudet och kroppen så långt bakåt som det är möjligt. Detta vet alla barn. Den som inte gungat på länge minns det strax.

          Jag gungar och blundar och svingas genom rymd och tid.

<<                           ^^                      >>