Det är jobbigt att alltid se. Att titta, glo, stirra och betrakta, med ögonen. Särskilt om man är bildkonstnär, kan detta vara besvärande, att tycka att det är jobbigt att se. Men hur ofta vill man inte bara blunda. Sluta ögonen. Visst kan man se mycket med sin inre syn, om inte bättre ibland.

        Men det är väl så på vintern, jobbigt att se. Det är dåligt med ljus vid den här årstiden. Men ditt inre ljus, det slocknar väl inte bara för att det är vinter? Det verkar så ibland, att även det inre ögat blundar.

        Det värsta med att vara konstnär, om man nu skulle vilja påstå att man är det, är att man aldrig får en lugn stund från arbetet. Det hänger ständigt över en att man skall göra någonting, och det skall helst vara något nytt, något som ingen annan tidigare gjort. Men alltid kommer det någon beskäftig nisse och säger att det finns ingenting nytt under stolen. Men det är omöjligt att hålla koll på vad alla andra gör eller har gjort. Det finns särskilda personer som sköter det, så varför bekymra sig.

        Bäst att bara hänge sig åt sitt modernistiska uppdrag. Vem har gett dig det? Och modernismen är väl död för länge sedan? Då svarar jag att modernismen, i vid bemärkelse, är evig liksom Gud är det för monoteisterna. Och uppdraget har jag gett mig själv eftersom jag i egenskap av modernist själv är Gud, och inte är jag död inte. åtminstone är det ett sätt att uttrycka att man inte tror på Gud såsom en kristen eller jude eller muslim gör det. En modernist sköter själv sina angelägenheter med livets outgrundligheter, lämnar inte ut det på entreprenad.

        Och då kan det vara skönt att blunda, eftersom livet består till sin största del av outgrundligheter.