Att  diska

                    När diskborsten flyger över den fettindränkta tallriken känner jag en glädje över att se fettet upplösas och försvinna. De som har en skvalpande plåtlåda är att beklaga för att vara förborgade från denna glädje. Möjligen kan de kompensera sig genom omsorgsfull diskning av de grytor som inte får plats i diskmaskinen.

                   Detta att se hur fettet försvinner är något som man gärna överför till sina egna inre organ. I Indien lär det finnas duktiga yogis som varje morgon drar ut tjocktarmen och tvättar den i Ganges.

                   Om hur man bäst diskar finns det många olika uppfattningar. Skilsmässor har inte sällan sin upprinnelse i disken. Kanske kan man dela upp diskare i två huvudgrupper. De som diskar i balja och de som diskar under rinnande varmvatten.  De förra bor i egna hus där de själva direkt betalar för varmvattnet. Miljömedvetna diskar i två baljor, den ena för sköljning, och följer noga anvisningen ”ett lätt tryck på flaskan räcker till en hel disk”. Somliga tonåringar gör ett lätt tryck för varje diskföremål. ·

                   Många diskare är helt beroende av att få diska för att kunna hålla sitt känsloliv inom normalitetens gräns. De applicerar sitt känsloliv på diskutövningen. Besticken smeks längtansfullt med diskborsten ena dagen för att nästa dag med skrammel och krossande klirr vräkas ner i diskhon.

                   Så vad är nu detta att diska? är det så märkvärdigt? Nej det är det inte och det är kanske just det som kan vara ett problem. Att diska är ett av dessa göranden som existerar i intigheten mellan mer betydelsefulla uppgifter som att inköpa mat, tillreda den och att äta den. Något som inte finns, men som ändå måste göras. För att klara sig i detta tomrum och inte brytas ned av viktlöshet och självömkan krävs en positiv personlighet, och en stark tro på ett liv efter disken.

<<                           ^^                      >>