Om man är död kan man inte gå ut med soporna. är man sjuk och inte kan stiga upp så är det inte heller så lätt att gå ut med soporna. Ifall man brutit armen är det ganska svårt att dra upp påsen ur plasthinken, i vilken man ofta hänger upp en soppåse, och knyter samman handtagen. Har man ångest eller oro för jobbet och familjen är det kanske inte så kul att kasta ut något som man upplever sig själv att vara.

        Slutsatsen blir att en av livets många höjdpunkter är att vara i stånd att raskt gå ut med soporna. Den lycklige som har fått gåvan att kunna överföra sina bekymmer och smärtor till den fysiska världen har självklart en speciell relation till soporna. Mindre lycklig kan den sägas vara som endast under stor vånda kan avhända sig saker och ting.

        Men det faktum att sopor förmodligen är mänsklighetens största skapelse, och det som vi framför allt kommer att lämna efter oss, gör att jag tvekar något beträffande framhållandet av sopornas avgörande betydelse för frågan om död eller liv. Men troligen har jag oförskyllt träffat mitt i prick när jag i min naivitet endast ville antyda en daglig litenhets storhet och tyngd.