Vid Sundet

        Havets vattenmassor vilar tungt på Sundets botten. Där nere är i det outgrundliga djupet, långt under den förföriska ytan av solglitter och lättjefulla vågor, är det mörkt och svart.

        På ytan leker vinden, sliter och drar, ömsom piskar ömsom smeker, driver upp vågor att vältra sig tunga och viljelösa mot stranden.

        Solens strålar målar vattenytan med hjälp av himlen och molnen. Tidigt på morgonen kan Kronborg och det danska landet lysa brinnande orange och molnen ovanför blir violetta, röda och rosa. På havsytan reflekteras alla dessa himlens och molnens färger.

        När solen just stigit upp i öster, över hustaken i Helsingborg, kan solen lysa underifrån på moln som ligger över Danmark. De kan skifta i färger från blålila, rosa, rosavitt och gult, och himlen färgas i gulvita nyanser som får en grön ton när det gula blandas med det himlens blå som högre upp blir allt blåare.

         Med den stigande solen försvinner morgonrodnaden och de mättade färgerna bleknar av den allt starkare strålande solen. Solljuset blir vitare och havet allt blåare, om det är en klar dag. är det glesa moln och solen skiner mellan dem, skiftar ständigt vattnets glänsande färger i ett oändligt antal toner av alla färger från silvergnistrande vitt till mörkaste gråviolett, från himmelsblått till turkos och gyllene orange.

        Ganska ofta kan man se enbart Kronborg belyst som av en stor strålkastare uppsatt i en lucka mellan molnen. Då lyser slottets varma sandsten och de kopparklädda tornen tycks glöda av sin ljusgröna oxid, liksom det höga tornet till kyrkan Sankt Olai söder därom.

<<                                 ^^                     >>