Det rinner ur mina händer som sand mellan fingrarna. Jag förlorar kontakten. Allt jag hittills gjort tycks flyta bort från mig. Mina relationer tunnas ut och försvinner. Allt djupare blir mörkret omkring mig. Stränderna försvinner och alla bryggor sveps in i mörka dimmor. Hur skall jag kunna komma tillbaka när jag nu glider allt längre bort. Jag sjunker allt djupare in i mig själv och allt som är jag sprids ut över violetta havsvågor.

        Tafatt famlar jag mig omkring. Lamslagen sitter jag och stirrar framför mig. Ingenting finns det att famla efter. En hand sträcks ut mot mig, men ingen är det där. Jag hör röster kalla på mig, men jag ser ingen. Vart har alla tagit vägen.

        är detta slutet, är detta början. Ingenting vet jag, ingenting minns jag. är det morgon eller kväll, är det dag eller natt. Jag simmar mot stranden men kommer allt längre bort från den för varje simtag jag tar. Jag går mot toppen av berget för att se var jag är, men för varje steg sluts dimmorna allt tätare omkring mig. Ingenting ser jag, ingenting hör jag.

        Vad finns det kvar, jag undrar. Finns någonting kvar. är allting slut. Men vitsipporna, kanske vitsipporna, kanske finns vitsipporna kvar. Vitsipporna. Kanske finns också svalört och bokens gröna blad där borta, långt där borta. Jag tror jag ser dem, vitsipporna, vitsipporna.

<<                          ^^                        >>

8 nov 2008