Solens reflexer i vattnet är starkt bländande, tycks ljusare än solen som står i söder mitt över Sundet. Så lyser den genom ett svagt soldis lika mycket på båda kusterna och tydligt kan jag se skuggorna av träd och hus där över på andra sidan. Det som är stark solbelyst kontrasterar tydligt mot skuggorna men mildras av diset. Soldiset och den oändliga mångfalden av ljus och skugga gör att det höstklädda landet på andra sidan Sundet ser genomskinligt ut. Denna skira transparens gör att jag ett ögonblick undrar om Danmark är en hägring.

        Hade jag denna dag dröjt kvar vid min utsiktspost och sett solen vandra in över Danmark hade det snart blivit ett föga genomskinligt svart band, såsom det blir när vi ser landet i motljus. För danskarna hade vårt land flödat i ljus, såsom Danmark gör för oss på morgonen och förmiddagen.

        Tillräckligt dröjde jag mig dock kvar för att se en familj svanar. Stilla rörde de sig längs strandens stora stenar. Först simmade de två bruna barnen med fjuniga hjässor. Då och då dök de ned med sina långa halsar för att finna något ätbart. Lite efter dem följde de stolta föräldrarna som noga övervakade dem. Pappan höjde tydligt sitt vita huvud med den röda näbben och stora svarta näbbroten, för att inför mig markera att jag bör hålla mig undan och inte störa friden.

        När jag skriver detta är det natt och jag undrar, som jag ofta gör, var fåglarna tillbringar nätterna.