Fiskmåsen, havet och solen.

        Silverblått är Sundet. Måsen guppar på himlens reflexer, stilla blott den gungar på förmiddagssolen, trött efter morgonens jakt.

        Plötsligt lösgör sig måsen från den glittrande vattenytan och klyver den ljusblå himlen med sina vita vingar.

        Vart skall du flyga lilla mås?

        Får jag följa med?

        Så lätt den vita fågeln svävar över de havets vattenmassor som tungt vilar på Sundets botten. Där nere i det outgrundliga djupet, långt under den förföriska ytan av solglitter och lättjefulla vågor, är det mörkt och svart.

        Retsamt obekymrad om havets mäktighet svävar måsen över ytan för att söka efter föda bland vågorna. Plötsligt ser den något där, dyker blixtsnabbt ner och fångar det i sin näbb.

        På ytan leker vinden, sliter och drar, ömsom piskar ömsom smeker, driver upp vågor att vältra sig tunga och viljelösa mot stranden.

        Måsen vilar på vinden, seglar elegant och utan ansträngning på sina vingar. än följer den med vinden än kryssar den mot vinden, för att bara då och då röra på vingarna.

        Lika obekymrad som måsen är över havet är den över de solens strålar som i gryningen börjar måla det grå havet i alla de färger som solen skapar i havets reflexer med hjälp av himlen och molnen.

        Med den stigande solen försvinner morgonrodnaden och de mättade färgerna bleknar av den allt starkare strålande solen. är det en klar dag blir solljuset allt vitare och havet allt blåare. är det glesa moln och solen lyser mellan dem, skiftar den glänsande vattenytan i ett oändligt antal toner av alla färger från silvergnistrande vitt till mörkaste gråviolett, från himmelsblått till turkos och gyllene orange.

<<                         ^^                     >>

29 juli 2008