När allting är för sent.

              Hur ofta känner jag inte att allting har gått mig förbi och att allting nu är för sent.  Allt det där som jag gick och väntade skulle inträffa, det har inte inträffat. Allt som jag trodde att till slut skulle hända, det hände inte.

              Hur jag plötsligt kan komma att tänka på att det där som jag skulle ha gjort en gång då tillfället var lägligt, nu är oåterkalleligen för sent. Många år har gått sedan det möjligen var möjligt att utföra eller låta ske. Men nu, så här många år senare, omöjligt.

              Tiden kan gå så fort och innan jag hunnit fatta det har många år gått sedan den där gången jag trodde att någonting var möjligt. Men då resonerade jag att just nu går det inte, lite senare kanske, jag har ju tiden för mig, det kommer fler tillfällen.

              Men så har åren gått och de där tillfällena är pinsamt långt borta, för evigt försvunna. Så kan man t.ex. tillbringa en underbar tid i ett annat land och tänka att hit skall jag snart komma tillbaka, här skall jag ofta vara. Men åren går och inte kommer jag tillbaka och plötsligt har decennier gått och jag kom aldrig mer till den där platsen. Till slut blir det en lång lista av bortglömda eller förlorade tillfällen.

              Men det är lustigt att jag så väl minns allt jag skulle ha gjort, men inte har så mycket minne av vad jag faktiskt har gjort. Men det senare är antagligen så obetydligt i jämförelse med allt jag skulle ha gjort att jag inte kan hålla det i minnet. Men ganska obehagligt är det, att mest minnas det jag inte har gjort och glömma det jag har gjort.

<<                  ^^                   >>