Det är jag som är strutskötaren. Jag matar strutsarna, men det kan jag inte göra just nu eftersom de är rädda för någonting och har grävt ner sina huvud i marken. Men när de lugnat sig skall de få frukosten som jag håller på att tillreda. Det blir det vanliga, majskorn, stekt ägg, bacon och apelsinjuice.
Våra strutsar blir ofta rädda för andra strutsar och då kan de inte äta och lägger inte på hullet. Chefen för strutsgården klagar ofta på mig och hotar att jag kommer att förlora jobbet om de inte äter ordentligt. Men vad skall jag göra, strutsar är sådana, de blir rädda för minsta lilla.
Det finns en mängd strutsgårdar i trakten och ännu fler längre bort. Många av strutsgårdarna har inga staket och för några år sedan tog också vi bort vårt staket. Vi tänkte att om de fick vänja sig vid andra strutsar så skulle de inte gräva ner huvudet. Vi låter dem titta på strutsvisionen där de kan vänja sig vid att se konstiga strutsar i underliga fjädrar som sparkar på varandra och kacklar ett konstigt kackel.
Vi försöker lära dem att kackla olika slags kackel. Vi ordnar studiebesök till andra strutsgårdar och tar emot besök från andra strutsar. Vi har blivit medlemmar i Strutsföreningen. Vi tar in strutsar utifrån för att försöka blanda dem med våra. Men ingenting tycks hjälpa, så fort de ser en konstig struts gräver de ner huvudet.
Vi har övervägt att lägga ett betonggolv över hela strutsgården. Men jag tycker det är en alltför grym idé. Kanske vore det lättare att hålla höns, de lär bättre kunna tåla främmande höns.
Sven Börtz