Slutet

                   Sitter jag i sanden på stranden. Solen lyser varmt och starkt den sista av de sommarlika septemberdagarna, som nu är minne blott när höst och regn och löv förmodligen virvlar omkring i vinden.

                   Med ryggen mot en stor sten drar jag med skorna fram och tillbaka i sanden. Sanden är lite fuktig efter regn. Sandytan är täckt av små kratrar efter regndropparna. Jag får sand ner i skorna och efter en stund har sanden trängt in under byxorna och upp mot knäna när jag fortsätter att sitta där och sparka som en tjurig unge i sandlådan.

                   Snart har jag sjunkit ner till midjan i sanden. Men jag kan inte sluta sparka sand. Det har bildats en stor hög vid mina fötter och jag har nu sjunkit ner till bröstet i sanden och den stora högen med sand börjar rinna ner över mig och krypa, som vore den ett levande väsen, upp mot halsen. Den tränger in i öronen och täcker mitt huvud. Det mörknar för ögonen. Det verkar som om jag nu helt försvunnit ner i sanden.

                   Det sista jag minns är att sanden fyller min mun och rinner ner i halsen och kväver mig. Nu ligger jag förmodligen begravd i sanden på stranden och solen lyser antagligen på en svag sandkulle som troligen kastar en blåviolett skugga på den solgnistranden sanden.

                   I maj när vårsolen börjar värma upp sanden hoppas jag att jag vaknar till liv och kan få en svag sandkulle på stranden att röra sig.

Sven Börtz

<<                      ^^                   >>