När de första höstvindarna samlar löven i drivor på Tågabackens trottoar och den sista sommarsolen strålar guld genom dem, då suger vemodet tag i hjärtat hos den uppåtsträvande tågaborgaren, och minnet av alla de somrar som varit dröjer stegen genom de virvlande löven.
Plötsligt ser han mönstret i sitt liv teckna sig mot årstiderna liksom skuggorna av de gulnande bladen tecknar ett mönster mot muren. Han ser former upprepa sig, linjer och möten som ständigt återkommer; och han ser det oundvikliga som tycks forma hans liv. Förfärad av sin upptäckt anar han förskräckt att detta mönster sträcker sig in i hans framtid.
Nu skyndar han på sina steg uppför backen.
Sven Börtz