även om en konstnär kan skatta handlingen, att göra något som man finner stort nöje i och som i sig kan vara större än den slutliga produkten, söker han i de flesta fall publikens gunst. Av personlig fåfänga, för att bli socialt accepterad och av ekonomiska skäl. Utan inkomster på sin konst blir det svårt att syssla med den på heltid.
Eftersom det förhåller sig så att folk i allmänhet inte själva kan bilda sig en uppfattning om de skall anse något för konst, och därmed vara värt att betala för eller ej, finns det jurybedömda utställningar och konstkritiker som agerar som samhällets filter. När man passerat dessa filter kan man möjligen erhålla publikens gunst och röna en uppskattning som kan leda till försäljning av konstverken.
Ett fåtal konstnärer kommer en gång för alla genom dessa filter. De flesta måste ständigt hålla på att söka krångla sig igenom. år efter år kånkar de sina tavlor inför en jury. En snickare behöver göra gesällprovet en gång i livet, sedan kan han resten av livet kalla sig för snickare och anlitas som sådan. En konstnär måste ständigt söka bevisa att han är konstnär. Och kanske måste det vara på det viset. Alla kan inte vara konstnärer, åtminstone inte begära att kunna leva på det. Men utöva den konstnärliga handlingen kan alla göra, och nog är det den som är det viktigaste, för den som utför den.
Sven Börtz