När jag häromdagen ringde upp en god vän för att fråga hur hennes och mina affärer hade framskridit, hörde jag i bakgrunden ett brus av röster och höga strupljud, varför jag undrade om hon befann sig i en zoologisk trädgård. Nej, svarade hon, jag är på IKEA. Ganska bra gissat tyckte jag. Efter att ha dryftat våra gemensamma angelägenheter sa vi hej och hälsningar.
Därefter valde jag ut ett par skor lämpliga för dagens väder. Knöt skobanden och konstaterade att det ännu inte hade uppfunnits något bättre sätt att spänna skon om foten än traditionell skosnörning. Kardborrband är klumpigt och resårer är antingen för hårda eller för lösa. Nöjd med min fotbeklädnad vandrade jag mot köpcentret med plånboken full av sedlar.
Dessa sedlar fick jag dock ej länge behålla. De försvann in till en dam som noga räknade dem och la ner dem i ett fack för sedlar. Innan jag stack pengarna in i springan mellan glasskivan och disken, hade jag dock frågat om man måste lämna pengarna. Det sa hon att man måste, annars skulle jag inte kunna få något kvitto på att pengar var inbetalda. Det var då inget mer att tillägga i denna sak.
Nu var nästa steg att besöka Systembolaget. Det var med en viss bävan jag steg in den berömda institutionen för utskänkning av alkohol. Skulle jag möjligen kunna bli anklagad för att ha mutat någon av utskänkarna? Jag tittade mig skyggt omkring. Nej, allt var som vanligt, den stillatigande stämningen av gemensamhet låg över lokalen. Jag kunde inte se någon vänlig dam med tomteluva som stod vid ett litet bord innanför entrén och bjöd på glögg och pepparkakor. Nog borde det ha gjort det, det är ju snart jul.
Med en flaska Sophia, ett bulgariskt vin, i väskan, gick jag in i intilliggande livsmedelsbutik för att köpa ett stycke rökt skinksnibb. En skinka som är snarlik det som man i England kallar bacon. När jag skulle ta en av affärens kundkorgar gick jag just före en dam som trodde att hon åter blivit utsatt för en ohövlig man. Men jag var endast ute efter att få tillfälle att demonstrera min artighet genom raskt erbjuda damen den första korgen. Men trots min artighet var hon inte nöjd med denna korg då den innehöll lappar med veckans erbjudanden, men som förmodligen i hennes ögon föreföll vara skräp. Jag fick således ta en ny korg till henne och då även den innehöll reklamlappar fick jag ta ytterligare en annan korg till henne.
Efter att ha avhållit mig från att fråga ifall jag skulle gå ut på lagret och putsa korgen till henne, var hon till slut nöjd.
Det är kvinnan, tänkte jag sedan, när jag vände på alla skinksnibbarna, som driver världen vidare. Själv drev jag vidare till fiskaffären och fick köpa några torskfiléer till ett hyfsat pris, och några stora ägg. Hemma körde jag filéerna, tillsammans med ägg, i mixer och gjorde fiskbullar.
Med det bulgariska vinet och dessa välsmakande fiskbullar i magen var det sedan inte svårt att knyta upp skosnörena och luta mig tillbaka efter en ansträngande dag.
Sven Börtz