Som ett dammkorn i decembermörkret sugs jag in i affärsgatans glittrande tunnel och tumlar vidare in i kommersens pockande tomtesäck. Det flimrande ljuset från granar och videoskärmar rispar i hornhinnorna och julens syntetiska dofter från elektroniska maskiner och plastinpackade skinkor sticker i näsan. Jag famlar efter varuvagnen som Jultomten välvilligt kör in i mitt mellangärde. Mina händer griper efter julmaten och julklapparna.
I kassorna piper och prasslar det. Tomten ler och gnuggar händerna. Jag kör omkring med vagnen. Trängseln är stor. Jag sliter och drar, ögonen svider av julgransglitter.
När jag svettig hänger över köttkylen och synar årets syltor, får jag plötsligt syn på det lilla Jesusbarnet. Den stackaren ligger där ensam på golvet. Maria och snickaren snurrar kring Tomtens glänsande klappar.
Den lille skriker, men ingen bryr sig om honom. De flesta ser honom inte och kör över honom med sina dignande vagnar, några sparkar irriterat in honom under diskarna. Svårt att slita mig från julkorven tar jag till slut upp den lille och lägger honom i min fullastade vagn. Men han skriker och bölar och strax kommer Tomten rusande.
Vad har den där lille skitungen här att göra? Ut med honom härifrån, skäller Tomten. Nu är det jul och då är det jag som rår, vrålar Tomten efter oss när vi blir utkörda.
Så står vi där ute i decembermörkret, lille Jesus och jag. Jag frågar honom var han bor och då han pekar uppåt nickar jag och förstår. Jag bor också på Tågaborg, säger jag, när vi tillsammans går uppför backen, och du skall inte vara ledsen lille vän, julen är snart slut.
Sven Börtz