Drabbad.

              Plötsligt, mitt på senvinterdagen blir jag bestrålad av det skarpa solljus som förebådar vårens ljus. De obarmhärtiga strålarna avslöjar min ömkliga vinterfigur, dammig och smutsig av månaders vistelse i mörka vinterhålan. Vad skall jag ta mig till? Bli en ny människa, renare och yngre? Byta kalsonger? Köpa ny kostym?

              Raskt drar jag igen dörren för att undkomma de skoningslösa strålarna, rusar in i grottan och försöker slita av mig vinterns gråsjaskiga spindelnät som just blev mig så tungt. Men föga hjälper mina åthävor mot det skarpa vårljusets blottande av mitt dunkla väsen.

              Dock väcks jag snart ur min självömkan när jag genom grottans glugg hör en fågel kvittra och jag lockas av den ut under solens strålar. Där ute i ljusa dagen sitter en fågel på en solstråle och sjunger. Mitt mörka sinne klarnar och begärligt andas jag in den annalkande vårens friska arom och smakar på luftens fuktiga kropp.

              Berusat studsar nu mitt huvud; snurrar, virrar, rusar; svävar omkring bland fåglar och brinnande solstrålar. Glömt är vinterns tunga täcke. Glömt är grottans gråa dagar. Glömd är jag av vintern.

Sven Börtz

                        <<                      ^^                   >>