Naturhat.

                        självplågarens oemotståndliga längtan efter smärta dras jag av

                        dess kraft till skogen för att känna naturens stillsamma kniv vridas

                        runt i mitt inre.

              Se på dessa fastrotade träd som står där stilla och gör ingenting mer än är. Deras fullständiga stillhet och orörlighet irriterar mig omåttligt. Deras flegmatiska rofylldhet hånar min oförmåga att vara stilla och mitt tvång att skynda vidare.

              På dessa odrägliga träds spretande grenar sitter de lika irriterande fåglarna som retfullt flyger över mitt huvud. Deras hämningslösa rörlighet i alla riktningar är mig lika irriterande som trädens jordiska bundenhet.

              I skogens dammar simmar feta ankor lojt fram och tillbaka och väntar på att ett människobarn, eller en gammal människa, skall komma och mata dem så att de blir ännu fetare. Det bästa jag kan säga om dem är att de är väldigt goda grillade.

              Bland träden kilar ekorrarna upp och ner längs stammar och grenar och leker med varandra. Har de inte något vettigare att syssla med? Irriterande; blir de aldrig vuxna?

              Har inte dessa infernaliskt gnisslande småfåglar något viktigare för sig än att planlöst flyga från gren till? Borde de inte tänka på att bygga sina bon i beständigare material än kvistar, gräs och blad?

              När jag fått nog av att plågas av skogens förskräckligheter är det verkligen skönt att komma ut på gatans fasta asfalt och se de målmedvetna människorna rusa mot framtiden.

Sven Börtz

                        <<                      ^^                   >>