Fastlagsbullen.

              Utanför fönstret är himlen och sedan är det raka vägen ut i tomheten, och hur fylld är inte den tomheten med stjärnor och galaxer. Så ser jag också in i mig själv här där jag sitter och begrundar min egen tomhet som också den är fylld av stjärnor och galaxer av ouppnåelighet. Liksom jag stirrar upp bland himlens okända ljuspunkter söker jag nå mina okända tankar, hoppas att de skall falla ner så att jag kan plocka upp dem och veckla ut dem framför mig. Jag vill se vad de innehåller, se vad jag är fylld av. Men det är väldigt långt mellan mina stjärnor och galaxer, väl långt tycker jag.

              Under tiden, medan jag väntar på en uppenbarelse, äter jag fastlagsbullar. Varje dag sätter jag i mig en stor mängd och börjar att alltmer likna en sådan bulle fylld med mandelmassa. Om det finns köper jag begagnade bullar, de får man för halva priset. Dessutom är gamla bättre om man vill äta dem i djup tallrik med varm mjölk.

              Var var jag nu? Vispgrädde och mandelmassa upp till öronen, okända tankar som uppenbarar sig, faller ner från mitt inre svarta hål, ljus i mörkret, glimtar av hopp, bud från Gud, stjärnor och galaxer mellan öronen, nej, ingenting av detta infinner sig idag och nu har alla fastlagsbullarna tagit slut.

Sven Börtz

                        <<                      ^^                   >>