Jag står i den annalkande hösten, på stranden i Sibirien. Hastigt dalar solen diagonalt över himlen från Vegeholm ner mot Kullaberg. Vinden stjälper ur sig sina sista ljumma sommarpustar. Fåglarna är lugna, bara kråkorna kraxar och luften är fylld av disigt solljus.

            Ett stycke bort på stranden ser jag den där ilandflutna trädgrenen med det sönderslitna fisknätet. Det var där vi var i somras. Solen lyser het och klar och barnen springer omkring i sina virriga banor. Ibland springer de ner till vattnet och plaskar, och så upp till mamma igen. Jag ser mig själv naken gå omkring och ordna med elden och köttet vi stekte. Sommaren är därborta, 200 meter och 2 månader, ett år, tio år eller ett sekel härifrån.

            Jag hör barns röster, deras skratt och gråt, föräldrars rop. Vilken sommar var det vi var här? Vi stod på händer, hjulade och gjorde handvolter på de mjuka sanddynerna i det grunda vattnet vid Skäldervikens strand. Lite längre bort kommer Vegeå fram och jag är 7 år och står på bryggan vid Tegelbruket och ser mina fastrar ligga på rygg och plaska kaskader av vatten med benen.

            Därborta är sommaren och jag går sakta mot den, till platsen där vi var. Allt ligger som när vi lämnade den, veden vi samlat, fisknätet vi hade som solskydd och stocken som var vårt bord.

            Vinden blir kylig och lågt står solen över Kullahalvön.

<<                      ^^                   >>