Egentligen är det fullständigt omöjligt för de allra flesta konstnärer att leva på sin konst. Många har också allehanda bisysslor, från fastighetsskötare till teckningslärare. Men trots det hankar sig ganska många, några tusen?, fram, tavla efter tavla, dag för dag. Men i bakhasorna har de kronofogden som vill ha restskatterna, försäkringskassan som vill ha bidragsförskottet, ramhandlarens räkningar och galleristen som vill ha sina kostnader täckta. ATP poäng är något okänt, och extra pensionsförsäkring än mer. Ett närmast asocialt liv utan minsta bidrag till BNP.

            Ett liv i ekonomisk misär i samhällets periferi. än mer omöjligt idag när det kontrollerande välfärdssamhället utplånat alla nischer för ett liv i marginalen. En billig lägenhet eller "omodern" arbetslokal går knappast att finna idag.

            Så man kan fråga sig om det är försvarbart att upprätthålla en sådan omöjlig och asocial verksamhet. Asocial för att den inte förmår betala skatter och andra samhälleliga avgifter. Verksamheten påminner om narkomani, trots misären och vetskapen om belastningen på samhället fortsätter man att utöva den.

            Kanske borde samhället ta itu med dessa konstomaner, tvångsbehandla dem och placerad dem på AMU-utbildning. I vårt rationella personnummersamhälle finns inte längre plats för marginella sysselsättningar annat än hemma i köket på fritiden. Därav de numera så vanliga "köksmålarna".

<<                      ^^                   >>