Det var ingen tvekan om att det var något annat än vargar och andra rovdjur ute på gatorna. Det glimmade av rovdjurständer och gulaktiga ögon. Ylande hundar strök nafsande utefter mina ben. Orangutanger glodde ilsket på mig. Krokodilmödrar körde omkring barnvagnar med glupskt gapande krokodilungar. Inne på caféerna satt kobror och vispade med sina långa tungor när de tittade ut genom fönsterna. Finns här inte en enda kanin, ropade jag tyst och skyndade vidare till tandläkaren.

            I väntrummet satt en tax. Inte särskilt farlig verkade det som, men man kan aldrig veta med taxar. De kan krypa ner i kaningångar och äta upp små kaninbarn som bara dricker sin mammas mjölk och skall äta gräs hela livet. Jag satte mig så långt bort som möjligt från henne och vågade inte sträcka mig efter anktidningen.

            Hon, taxen, började strax, till min fasa, prata med mig. Jag svarade mumlande på hennes konversation om hundmat och kaniner. Hon påstod att tandläkaren var en schäferhund som älskade kaniner. Hon skrattade och nafsade i luften. Vad skulle jag ta mig till. Jag satt fylld av skräck och stirrade in i akvariet. Till slut kom tandsköterskan, en vit pudel, och kallade in henne. När hon passerade mig kunde hon inte låta bli att nafsa mig i benet.

            När äntligen det blev min tur fick sköterskan hålla mig under armen och leda in mig till tandläkarstolen. Men tandläkaren var ingen schäferhund, det var en brun björn, och jag kunde slappna av något.

            Så småningom, efter att ha fått lagat mina stora framtänder, kunde jag ta det lugnt när jag gick hem. Rovdjuren hade försvunnit och gatorna var fulla av skuttande kaniner.

<<                      ^^                   >>