Vid Kärnan
Kärnan, den gamla borgen, reser sig svart och tung mot solnedgången en iskall kväll i april. Slottshagens bara träd spretar i den klara luften.
Väntande knoppar glänser i trädkronorna. Blomlökarna på gräsmattor och i rabattersticker upp sina första blad. Duvorna hoar och några starar tjattrar bland träden.
Vintern pustar ut sin sista kyla, men Slottshagen är fylld av tålamod och liv. Vårens krafter sprakar och gnistrar i buskar och träd. Parken står redo att möta det stora undret då allting återuppstår och livet inför våra ögon bevisar sin odödlighet.
Solen glöder orange mellan träden och sjunker ner längs de svarta stammarna. Skymningen tilltar, en svag bris prasslar bland de sista av häckarnas torra fjolårslöv. Bilarna brusar längs Bergaliden. En gul vårkappa fladdrar hastigt genom parken. På himlen ovan Själlands violetta landremsa brinner resterna av dagen röd.
Sundet slingrar sig som en glänsande silverorm längs stranden av den mörka landborgen.
Rådhusets klocka slår åtta och solen sjunker ner i Hornbaek.